De börja på morgonen, magen var orolig och jag var tlött i mina ben. Inte så konstigt kanske med tanke på gårdagens bravader, men jag kände att det var något mer. Det var något bekant över värken. Upplevde samma sak när jag vintern 2005 började med medicinen Glivec, förkylningsliknande värk i mina leder. Då var det väl inte så konstigt att kroppen reagera som den gjorde med tanke på att mina värden var helt åt skogen, det var faktiskt så min läkare på familjeläkarstationen uttryckte det när hon på kvällen ringde mig på mobilen när jag precis satt första foten på trappan in. Mina värden var åt skogen så hon ville skicka mig till Västerås, akut.
Doktor Ulla i Uppsala och informationsbroschyren jag fick när jag skrev på papprerna för att ingå i studien där man lottades till den nya medicinen eller dubbel dos Glivec hade förberett mig på att jag kunde få känningar i lederna.
Kämpade med att få ner frukosten, sa hej då till Anna och Albin sedan begav jag mig av till jobbet. Ledvärken ökade och magen blev mer och mer orolig, vid tolvsnåret funderade jag faktiskt ett tag på att kasta in handduken och sjukskriva mig, kände mig långt ifrån piggelin. Kämpade dock på fram till 14.30 sedan stämplade jag ut och begav mig hemmåt för att sova timmarna fram tills det var dags att åka till Ejalunden, mor och far skulle bjuda på middag och som vanligt på tisdagskvällarna skulle Maggie komma för att sova hos dem. Eftersom jag visste att samtliga såg fram emot att träffa lille Albin så kunde jag inte avboka, dessutom behövde ju Anna något i kistan.
Väl på Ejalunden gjorde jag inte så mycket mer än låg, magen var dock lite bättre efter glaset ProViva som jag svepte innan jag somna så jag fick i mig lite mat. Efter Idol och Dr House tackade vi för oss och begav oss hemåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar